Det kan syfta på vad som helst, som man får en insikt om, just här och nu och är oftast(?) något som slår en hårt, positivt eller negativt, beroende på vilken sorts ”apiffany” man precis fått.
Basta
Carpe Diem!

Uppdragen har mest handlat om telefonsälj på hög och låg nivå. Min specialitet är att öppna (affärs)dörrar som är stängda för andra.

Min egenpåhittade titel är, Senior Business Case Initiator! Smaka på den du!

Parallellt med mina traditionella säljuppdrag har jag förkovrat mig i teaterstudier på Folkuniversitetet och även hands-on skådespelat i ett antal olika sammanhang. Det senaste alstret, där jag agerar julklappsfrustrerad pappa är i den TRISS-reklam som rullar nu

Nu är jag framgångsrik både på min arbetsplats och som skådespelare, en trend som jag hoppas håller i sig ett bra tag!

Carpe Diem!

Något jag nyss upptäckt, men som är ”old news” för alla kids är WiFi-caféer! Hur bra som helst att sitta och jobba på; leta jobb, söka jobb, ringa, ja egentligen allt man behöver. Gratis kontor (nåja, man köper ju något att äta och dricka) och dessutom är man mitt bland spännande människor, som kanske t o m kan tipsa mig om nya jobb!

Ett nyöppnat fik på Södermalm i Stockholm heter Café Statist och ligger på Södermannagatan 27. Klart min favvo just nu! Kom hit vetja, jag sitter högst troligt här någon dag i veckan, troligen fler.

Café Statist har samma ägare som de som driver sajten statist.se och skadespelare.se och som är ”din agentur på nätet” – om du är intresserad av att jobba som statist och/eller skådespelare. Räkna inte med heltid dock, för konkurrensen är hård.

Carpe Diem!

Innan dess var jag arbetslös direkt efter gymnasiet 1982!

Jag vill hävda att jag nu, tyvärr ofrivilligt, erhållit insikt gällande handläggarnas kompetens, troligen kombinerat med en stor portion ointresse, vad gäller vad för slags arbeten de anvisar oss arbetssökande – helt utlämnade till deras godtycke. Tilläggas bör att självklart lägger jag inte alla ägg i en och samma korg = en handläggare på Arbetsförmedlingen, för jag söker aktivt arbete själv.

MEN, när finanskrisen slog till som hårdast förra hösten, då var det erkänt svårt för en 47-årig 2-barnsfar med miljonlån, att konkurrera med ”unga hungriga” 20-30-åringar som inte har det ”bagage” som kommer med livet. Min långa erfarenhet är i detta läge som bortblåst från agendan – om man kan få någon ”billig och formbar från gatan”.
Vad hände, undrar troligen den som orkat läsa hit?

Jo, jag blev anvisad att söka ett arbete som låg dryga timmen bort, om man åker med kollektivtrafiken som jag gör, utan bil.
Denna tjänst låg dessutom så långt bort från profil som man kan tänka sig, vilket torde ha uppmärksammats av en intresserad handläggare?
När jag ringde honom och påpekade det uppenbara; min avsaknad av kompetens inom det område jag anvisats att söka samt faktumet att jag lämnar på dagis och att restiden på morgonen skulle innebära att jag skulle tvingas lämna min då 3-åring senast 07.00 (och sedan hämtas av min sambo kl 16.45…!); fick jag bara ett trött svar, ”du är ju säljare…och de söker en säljare”…

Jag ska inte trötta er med min indignerade kommentar, men det bör vara uppenbart för ett PROFFS (jag jämför nu med en rekryterare på vilken rekryteringsfirma som helst – och jag har vidtalat några av dem och fått medhåll i min analys), att man sätter inte en uppenbarligen okunnig person på ett arbete som han högst troligen inte kommer att kunna utföra tillfredsställande, varken för en själv eller för den tilltänkte arbetsgivaren.
Dessa typer av argument biter inte på en luttrad handläggare på Arbetsförmedlingen!
Snarare tvärtom! Det triggar honom ytterligare att envetet hålla fast vid att en säljare kan sälja vad som helst, från damstrumpor till kärnkraftverk…

Jag orkade i detta läge inte göra jämförelsen med om han själv skulle köpa en ny bil, som för honom troligen är en avsevärd investering. Vem går han hellre till? En bilförsäljare som har jobbat i 20 år med att sälja bilar eller en säljare som Arbetsförmedlingen slängt dit, som aldrig haft något som helst intresse för bilar, men däremot kan ge kompetenta råd gällande marknadsföring, primärt annonsering på internet?

Vem är vinnaren i detta fall? Inte jag. Inte arbetsgivaren, som från dag ett får en omotiverad säljare som har som primärfokus att hitta ett nytt jobb (OJ, glömde jag säga att jag förstås fick jobbet. Jag ansågs vara ett ”bargain”, en billig säljare med lång erfarenhet. Här bet man sig i svansen och blundade för det faktum att jag aldrig jobbat i denna bransch förrut).

Vinnaren är Staten, primärt Regeringen, som sänker arbetslöshetsstatistiken, om än tillfälligt.

Hade jag kunnat slingra mig ur detta jobbanvisningsgrepp? Joo, jag försökte, för det fanns ett ”eventuellt” krav på att ha egen bil, vilket jag inte har. Men, i slutänden så var det ingen krav. Dessutom hade jag kunnat vara ärlig och sagt att jag var totalt ointresserad av jobbet. Men, med de nya A-kassereglerna hade jag blivit utestängd från ersättning, för jag får inte agera destruktivt utan ska göra allt vad som står i min makt, för att få jobbet, som jag inte vill ha.

Så, nu står jag här, återigen. Dessutom lutar det åt att min nuvarande arbetsgivare (systerbolag till det jag initialt började på. Man gjorde en rokad i somras och flyttade över mig på systerbolaget) är på ekonomiskt obestånd – och det ska myket till, anser jag, om de inte blir föremål för konkurs inom maximalt tre månader. End of story.

Bit i den, alla inkompetenta och uppenbarligen totalt oengangerade handläggare på Arbetsförmedlingen!
Glömde visst bort att säga att de, handläggarna, är mycket stolta över att alla (nåja, i alla fall på det kontor jag tillhör, i Stockholm) handläggare är utbildade beteendevetare och därmed sagt att de bryr sig om den enskilde individen… Om det är sant, så skulle jag vilja ha ett allvarligt samtal med de som ansvarar för antagningsproven och kursplanen på Beteendevetarlinjen, för någonstans på vägen har det gått allvarligt fel! Eller, är det så att dessa handläggare bara kallar sig beteendevetare, men är i själva verket ”drop-outs” och idag är beteendevetare-wanna-be’s?

Tål att tänka på! – Trevlig helg och God Jul…! Carpe Diem!

OBS! Det finns också exempel på när det faktiskt är en skolsköterska, psykolog och/eller socialarbetare som är den som påverkar barnet till att alienera sig från den ene föräldern. Kommentarer som ”din pappa är inte bra för dig” förekommer.

Detta kallas av många för PAS, Parental Alienation Symdrome, alternativt PAD, Parental Alienation Disorder.

I Sverige, som ju erkänt är ett ”lagomland”, är denna verklighet svår för myndigheter, domare, psykologer, socialarbetare m fl, att ta till sig. Orsaken är att det kräver avsevärt mer insikt, kunskap och inte minst engagemang, utöver det vanliga slentrianjobb man gör om dagarna, för att man frivilligt ska börja jobba med detta utbredda problem.

I stället sopar man under mattan och ”gör som man alltid gjort”, ge vårdnaden till den förälder som minst ska ha den; nämligen den som påverkat sitt barn till att fjärma sig från den andre föräldern. Graden av påverkan, och hur många, eller få, faktorer som spelar in och som avgör om ett barn utsatts för alienation eller inte, är en hel vetenskap i sig, men det krävs att man tar detta på allvar NU, för annars får vi en ny ”förlorad generation”, som troligen också ärvt ett beteende från den alienerade föräldern, och mycket väl kan tänkas tro att detta är normalt – och för över detta på sina/sitt framtida barn, vid en eventuell separation.

Jag har skrivit mycket om detta i mina inlägg tidigare, men här kommer en länk till en läsvärd pdf, som är tagen från Uppsala Mansjour och skriven av Lena Hellblom Sjögren, en framstående, psykolog, skribent och nu även forskare på området:
www.uppsalamansjour.se/mansjouren/attachment/har2

Carpe Diem!

Viktigt är samtidigt att hålla ögon och öron öppna, för helt plötsligt kanske det blåser på månen och vinden vänder – och helt plötsligt blir omkullsprungen sv alla som helt plötsligt bestämt sig för att gå till vänster! Då kanske det är läge för dig att gå rakt fram i stället

Keep Your Focus And You Will Prevail!
(KYFAYWP)

Carpe Diem!