Reflektioner…

29 juli 2009

…över det som varit, kunde ha varit och som kommer att vara.

Den första reflektionen man gör, oavsett tempus, är att inget blir som man trodde att det skulle bli. Beroende på utfall är det antingen en positiv överraskning, eller en beskvikelse och det är sällan eller aldrig något man kan göra åt det.

Man kan välja att ägna resten av livet åt att gråta över spilld mjölk, ångra val man gjort under livets gång. Eller, man kan gå vidare i livet och se framåt och tro på att man kommer att få en ljus framtid.

Det sista är självklart lättare sagt än gjort – och troligen kommer man att göra frivilliga eller ofrivilliga avsteg från den valda vägen. Det är helt ok, så länge man har siktet klart för sig och kan komma upp på vägen igen.

Allt detta låter bra och fint, men det finns en hake…. Tänk om de personer som korsar din väg i livet också har en egen plan, som dessutom inkluderar dig?
Det kan ju uppstå tillfälliga, eller permanenta, ‘intressekonflikter’ er emellan som egentligen bara kan få två effekter: antingen får den ena av er två göra avkall på den delen av ‘vägen’ som inkluderar den andre, eller så förlikar man och väljer en gemensam parallell väg, enligt modellen ‘både behålla kakan och äta upp den’. Vilken med en opartisk och oempatisk vy, kan anses vara en något för komplicerad väg, med risk för att krascha innan målsnöret, för att vara en sund lösning.

Då återstår alternativet att någon av parterna ‘viker sig’… Men om ingen vill backa pä sin valda väg?
Ja, då finns ett tråkigt och sällan önskvärt alternativ, nämligen ‘vänta och hoppas på det bästa’, med eventuella tangerande avstämningar…?

August Strindberg kunde inte ha sammanfattat det bättre, när han uttalade de numer bevingade orden: Det är synd om människan!

Annonser

Zen…

27 juli 2009

Tomhet…
Inga tankar…
Renhet…
Kärlek…
…är underbart, när det fungerar, villkorslöst.

Har prövat delar av eller allt ovan, men endast nått en känsla av uppfyllelse stundtals.
Resten av tiden går åt till att försöka – parallellt med att leva det vanliga livet.

Munkarna offrar mycket för Zen… Är gemene man beredd att gör dessa offer? Offra det vanliga livet, till fördel för själslig ro och kompletthet?

Kan man uppnå Zen i tvåsamhet, eller är Zen den ultimata egoismen, utan de materiella habegären? Kan det verkligen vara värt det? Resten av livet?

Som så mycket annat i det vuxna livet är detta ett val man måste göra själv – ingen annan kan göra det åt dig…

Jag älskar… Någon…har jag nått Zen då?

Eller är Zen att älska sig själv först, före alla andra?
Älskar jag mig själv? Har jag nått Zen? Kanske. Ibland.

Älskar jag Någon bara kanske, ibland också?
Jag vill mena alltid. Hela tiden.

Kanske jag inte vågar älska mig själv, utan projicerar min egenkärlek på Någon, istället för att vända blicken inåt och försöka, våga erkänna att jag älskar mig själv…?

Oj! Det var svårt. Lämnar ämnet för stunden. Men, det tåls att återkommas till. Måste återkommas till.

Tills den dagen det är lika enkelt att erkänna sin egenkärlek, som det är att erkänna…ja, att Livet är bra. För det är det väl? Eller?

Låt våra barn vara våra Zenmästare, för de har ‘vägen’ inom sig från början.
Tills vi uppfostrar bort den och de sedan får spendera resten av sitt liv åt att komma underfund med att vi hade fel och de rätt… Varför?

dsc00232 2

Venezia - Piazza San Marco

Kulturkrock…

22 juli 2009

…är ett begrepp som jag kommit i närkontakt med de närmaste dagarna.

Ta seden dit man kommer är något många anser som självklart, men när något så banalt som myggor (förvisso otroligt många och huggaggressiva) kan skapa konflikter, då kan man lätt förstå att avsevärt större problem kan orsaka världskrig.

Kombinerar man det med stekhet värme och
att man inte dricker ordentligt med vatten, då har grogrund för en konflikt. Oftast.

Men, så finns det människor som man bara är totalt avslappnad med. Man behöver inte ens känna alla deras fel och olater, men ändå känns det naturligt rätt.

Det är väl märkligt? Att inte alla har det så? Varför…?

…brukar det heta.
Jag hävdar definitivt att det är sant.

Det är via jag får första kontakten (eller inte) med någon ny person jag träffar. Övriga kroppen är sekundär enligt mig. Bortsett från eventuella kroppsodörer. De går ‘fetbort’, som det heter numer 😉

När man lärt känna någon bättre, kan man också tolka lögner, smärta och sorg, även om avsändaren försöker dölja det med ett glättigt skratt eller leende. Till och med på ett fotografi. Så underskatta inte ögats kraft!
Jämför med ‘The allseeing eye’ etc.

Lycka till med tolkandet 😉

... till och med kamelens!

... till och med kamelens!

Frågor…

20 juli 2009

… Kan man ställa för många frågor?

Jag är uppväxt med att frågor är bra, för då lär man sig något nytt hela tiden. Och om personen jag frågade inte kunde svaret, blev jag oftast hänvisad till att ‘slå upp det!’. Barn är ju irriterande konsekventa med sina ständiga varförfrågor.

Där har vi föräldrar och vuxna ett enormt ansvar att ge dem korrekta svar, men också vara tydliga med när vi inte kan svaret.
Men, nu när man är vuxen och förväntas ha samlat på sig tillråckligt med information för att inte behöva ställa frågor till alla och envar, var 5:e minut, vart går gränsen? När uppfattas man som lätt irriterande och när är risken överhängande att man får besök av männen i vita rockar och man börjar sjunga ‘They’re going to take me away, ha-ha…!’
Bara för att man ställde en fråga för mycket. Eller fel fråga, frågan som inte passar det landets regerings uppfattning om vad folket ska veta och tycka…

Ytterligare ett ämne som ibland kan må mindre bra av för många och/eller fel frågor är Kärleken.

Är det nödvändigt att till exempel veta hur många partners ens kärlek har haft innan dig? Det är ju ingen tävling! Det handlar ju om er två, här och nu, inte John Doe för tio år sedan.
Om det är könssjukdomar du är rädd för, begär att ni går och testar er tillsammans, så blir det inget ensidigt krav bara från dig.

Om ni är mycket tidigt i er relation, (eller om ni stuckit huvudet i sanden i många år), tjatar man då sönder något potentiellt fantastiskt med att fråga för mycket, analysera för mycket? Kanske.

Den viktigaste frågan i det läget, som man bör ställa sig är, hur riskbenägen är jag? Hur långt ut på plankan är jag beredd att gå, för kärlekens skull?
Jämför era ståndpunkter och är ni bara tillräckligt nära varandra, då bör ni ha en chans till ett underbart liv tillsammans. Hinder på vägen har i dessa sammanhang en tendens att (nästan) lösa sig själv.

Men, om man redan stängt dörren, slängt nyckeln i masugnen och först nu insett att man bara smakat på den ljuva honungen, men tyckt att vårskörden nog ändå var bättre, än denna föreslagna höstskörd? Ska man bara fortsätta framåt, skygglappar på och ingen backspegel?!

Som den borne romantiker och optimist som jag är säger jag STOPP OCH BELÄGG! PTROO! Öppna upp de läkta ärren till ett öppet sår igen. Ställ alla frågor som behöver ställas, svara på dem så ärligt du bara kan (tänk dock framåt när du svarar. Om husdjur är det värsta du vet idag, stäng inte dörren för möjligheten, med risk att förlora det bästa du kunde haft).
Om ni efter denna andra sittning ändå kommer fram till att ert initiala beslut ändå var det bästa… Ja, öppna sår kan bli läkta ärr igen, tro mig.
Som en nära vän sa till mig igår: Se på Michael Jackson. Han var fyra år äldre än oss. Man vet aldrig när ens eget nummer kommer upp. Man har bara ett liv – och varför inte försöka att vara lycklig under tiden?

För att kunna vara lycklig med någon annan är det viktigt att man själv mår bra, att man har tron på sig själv och ytterst älskar sig själv, inklusive påstådda fel och brister… Jag är inte där än, men jag är läraktig.

Vissa dagar kan jag till och med säga att det finns en bra liten kille i mig.
Idag är en sådan dag. Jag ÄR en bra liten kille.

dsc00181 2

... till annan ort.

Kärlek…

19 juli 2009

…gör ont.

Peter LeMarc sammanfattar den smärtan bäst, i sin sång: Bara när jag blundar

Kärlek är något som är en lyx förunnad oss människor.

Djur har visserligen också känslor, i alla fall enligt Fablernas Värld (barnprogram från 70-talet), men jag kan inte i min vildaste fantasi tro att de har utvecklat sin kärlek, till den nivå att den:

…får en människa att begå massmord, på grund av kärlek till sitt land,
men hat mot ett annat.
…får en människa att begå självmord,
hellre än att leva ensam utan den rätte i sitt liv.
…får en människa att resa till andra sidan jorden för att träffa den man älskar.
…får en människa att säga farväl.
…får en människa att säga hej.
…får en människa att gråta.
…får en människa att leva.

Man lever bara en gång, frågan är bara hur?

Här går man?

Här går man?

… och ibland tvingas man tänka smått.

En av de svårare sakerna här i livet, för de flesta tror jag, är att ha tålamod.

Vad du sår idag skördar du imorgon… Men, jag vill skörda nu, idag!

Mitt närmaste och troligen viktigaste mål just nu är att  lära mig tålamod, långsiktigt tålamod.

För mig har det historiskt varit en stoppkloss, eller ”show stopper” som det ibland kallas.

Nu känns det dock som att jag kommit till vägs ände och att jag är redo att vända blad. Men, för att orka vända bladet måste jag förlika mig med det faktum att inte ens Rom byggdes på en dag.
Hur gärna man än vill ta genvägar, så är de alltid senvägar eller i värsta fall återvändsgränder.

Eller som Farbror Barbro sa, ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet…dåra!”

Mitt nästa steg är nu att bestämma mig för hur mycket, eller lite, av min tid jag vill lägga på min framtid. Ju mindre tid jag lägger desto mer tålamod måste jag ha och ju mer tid jag lägger desto snabbare når jag mina mål och tålamodet får inte lika stora törnar…

Men, det finns förstås ett men. Men, denna ekvation måste lösas, samtidigt som jag jobbar och tjänar pengar för att betala de räkningar med mera som jag har IDAG och en tid framöver…

Har du några mål för din framtid? Kanske vi kan nå dem tillsammans? The more the merrier, brukar man ju säga. Fast ”more is less” med syfte på att man kan lika gärna ha färre (less) på sitt framgångståg än fler (more) om dessa ”fler” sinkar tåget och tidtabellen inte hålls…

Så, TUT-TUT, nu kör vi! ”Transylvania nächste! Jedes ausstiegen für Transylvania!” (citat: Mel Brooks’ film ”Det våras för Frankenstein”)

…som vi i västvärlden har levt i väldigt länge nu, är inte längre moraliskt accepterad i några kretsar – och då har det gått långt!

Jag anser att det inte finns några ‘renläriga’ politiska partier längre,
utan alla är oppurtunister som inte har längre framförhållning än sin mandatperiod, fyra år.

Visst, någon slags grundfärg har man på sitt partiprogram, men med åren verkar det som om alla partier tvättar all sin argumentering i samma 90-gradiga vittvätt, med mjukmedel förstås.

Sedan toppar de med att köra hela byket i torktumlaren, för att med säkerhet rensa bort allt vad ryggrad och ståndaktighet heter!

Slutresultatet blir en missfärgad, sladdrig, lilagrön svetthandduk, som har förlorat allt vad absorbtionsförmåga heter…

Å andra sidan är det folket, vi väljare, som skapar denna kortsiktighet, för vi förväntar oss mirakel på fyra år. Vilket är absurt, för verklig förändring tar många år att genomföra och kräver folkets långsiktiga förtroende. Vilket saknas.

Inte konstigt att världen ser ut som den gör, med enorma inkomstklyftor, global uppvärmning och nu senast, finanskrisen.
Jag är övertygad om att mycket går att förändra, bara viljan och moralen finns…
Men…, ja du förstår problematiken va? 😮

Frågan är, vad krävs för att få till verklig förändring?
Tanken snuddar blixtsnabbt vid global anarki, men nackdelen med anarkister är att de är lika moraliskt dekadenta som dem de gör uppror mot. Med skillnaden att anarkisterna anser att de är på de godas sida, när de i verkligheten bara skapar kaos och oreda och kostnader för samhället. Kostnader som samhället, ironiskt nog, bättre kunnat utnyttja till att hjälpa de mindre lyckosamma att få stöd till ett tryggare liv…. Oops! Trygghet… Nu var vi där igen. Vad är det, egentligen? …Replik?

Fokus…

15 juli 2009

… Ehh… Var var jag…? Just det! FOKUS var det ja! 😉

Fokus på uppgiften, brukar det heta. Eventuella distraktioner ska man ignorera, om man ska kunna fokusera ordentligt.
Knepet med fokus är att kunna ha fokus över tid och inte bara under korta instanser. Idrottsmän är ju kända för att klara av att hålla fokus under lång tid, till exempel fyra år, om målet är de Olympiska spelen.

Det är därför före detta idrottsutövare, speciellt på elitnivå, är attraktiva på den civila marknaden som säljare, när deras idrottskarriär lagts på hyllan. En säljare med långsiktigt fokus kan nå oanade höjder, såväl ekonomiskt som hirarkiskt.

Det konstiga är att de flesta säljare är för lata, eller otåliga, för att orka hålla fokus hela vägen fram. Som vanligt är det 80/20-regeln som gäller.
20% av säljarna tjänar 80% av pengarna. Eller tvärtom.

Undertecknad ska krypa till korset och erkänna att jag mestadels tillhör den 80%-iga pöbeln.
Jag har dock en teori om varför jag och många andra hamnar där, mestadels ofrivilligt.

Det handlar om tro. Tro på produkten/tjänsten du ska sälja. Tro på dig själv. Tro på dina chefer. Tro på marknaden. Tro på din framtid. Eller avsaknaden av delar eller allt av ovan.

Många skulle klara fokuseringen mycket bättre om man bara tog sig tid att analysera företaget man ska börja på, ännu mer ingående än att bara kolla in deras hemsida och lära sig allt om deras produkter. Det kan finnas många lik i garderoben, bara man orkar skrapa på ytan lite. Man kanske gör sig själv och den blivande arbetsgivaren en rejäl björntjänst annars, genom att tacka ja till just det jobbet.
Det här kan låta kaxigt, för att inte säga verklighetsonära, när arbetsmarknaden ser ut som den gör idag.
Kanske handlar det mer om att ta första bästa jobb som erbjuds och sedan övervintra till det ljusnar. Under tiden har man tid att fundera på vad man vill göra och i vilken form (anställd/egen företagare), för att sedan vara väl förberedd, när nya möjligheter erbjuds.

Om man samtidigt ägnar sig åt Kreativ Visualisering (som jag berört i tidigare inlägg) är det ett kraftfullt verktyg till att nå sina mål och drömmar.

Parallellt handlar det om att våga ta risker, mer eller mindre kalkylerade, beroende på förutsättningarna.

För bara några dagar sedan ställdes jag inför frågan ‘Vad kan vi hjälpa dig att uppnå?’ (What can we help you accomplish?).
En hyffsat öppen fråga, som dessutom sätter griller i huvudet på en… Vilket självklart var avsikten.

Därför går jag nu och funderar ut ett svar. Vad vill jag uppnå? Vad vill jag med livet i stort?

Jag bollar dessutom vidare till just Dig: Vad kan jag hjälpa Dig att uppnå…?

dsc00027 2

Detta är en 3-årings bild av en båt.

Minnet…

14 juli 2009

… Är förädiskt.
Man kan vara fullständigt övertygad om att man lagt sina nycklar på bordet och när man sedan går för att hämta dem… Så är de inte där!
Det är då paniken slår till, fastän man försöker intala sig att vara lugn, för är man bara lugn har nycklarna en mirakulös förmåga att dyka upp, ur tomma intet.

Men, tänk om… Tänk om de inte dyker upp? Vad gör man då?!

Det är då den verkliga paniken slår till och man börjar ränna runt som en yr höna, i tron att springer jag bara runt tillräckligt fort, ja då kanske jag skrämmer jag fram nycklarna! Fungerar det? Nää! 😮

Vad att göra då?
Det är här det märkliga minnet kommer in i bilden.
Håller man bara huvudet kallt, går metodiskt igenom minnet av var man senast såg nycklarna, säkert, så kommer man på det, så småningom… Men, om man inte har småningom med tid, utan måste hitta nycklarna NU?!
Ja, hur du än gör, med eller utan panik, har du inget val. Nycklarna kommer fram när de vill komma fram. Enkelt. Som om det var till stor hjälp? Not!
Så, bit i gräset och stå ut.

Generellt är ju minnet och tillhörande hjärna en mycket komplex apparat, det vet vi alla. Men, varför sköter vi inte om den bättre då? Det knarkas, sniffas, röks, sups och boxas, allt orsakar skador på hjärnan, men ändå görs detta av många. Inte en gång, utan många gånger… Varför? Kan det bero på det klassiska strutsbeteendet ‘det händer inte mig’? Vet inte… Vad jag dock vet säkert är att denna lilla utflykt i minnets ingenmansland inte hjälpt mig att hitta nycklarna.
Det finns nämligen ytterligare ett knep, i försök att lura hjärnan att släppa fram nyckelminnet, och det är att förvilla bort den i helt andra tankebanor för att helt plötsligt bara knuffa fram minnet till pannbenet ock skrika DÄR LA DU NYCKLARNA, PUCKO!… Men, som sagt, inte ens det fungerade den här gången… Suck! 😦

Medan många tror att minnet sitter inuti hjärnan föreslår bevis att våra sinnen faktiskt existerar inom ett morfogenetiskt fält.

Medan många tror att minnet sitter inuti hjärnan föreslår bevis att våra sinnen faktiskt existerar inom ett morfogenetiskt fält.