Frågor…

20 juli 2009


… Kan man ställa för många frågor?

Jag är uppväxt med att frågor är bra, för då lär man sig något nytt hela tiden. Och om personen jag frågade inte kunde svaret, blev jag oftast hänvisad till att ‘slå upp det!’. Barn är ju irriterande konsekventa med sina ständiga varförfrågor.

Där har vi föräldrar och vuxna ett enormt ansvar att ge dem korrekta svar, men också vara tydliga med när vi inte kan svaret.
Men, nu när man är vuxen och förväntas ha samlat på sig tillråckligt med information för att inte behöva ställa frågor till alla och envar, var 5:e minut, vart går gränsen? När uppfattas man som lätt irriterande och när är risken överhängande att man får besök av männen i vita rockar och man börjar sjunga ‘They’re going to take me away, ha-ha…!’
Bara för att man ställde en fråga för mycket. Eller fel fråga, frågan som inte passar det landets regerings uppfattning om vad folket ska veta och tycka…

Ytterligare ett ämne som ibland kan må mindre bra av för många och/eller fel frågor är Kärleken.

Är det nödvändigt att till exempel veta hur många partners ens kärlek har haft innan dig? Det är ju ingen tävling! Det handlar ju om er två, här och nu, inte John Doe för tio år sedan.
Om det är könssjukdomar du är rädd för, begär att ni går och testar er tillsammans, så blir det inget ensidigt krav bara från dig.

Om ni är mycket tidigt i er relation, (eller om ni stuckit huvudet i sanden i många år), tjatar man då sönder något potentiellt fantastiskt med att fråga för mycket, analysera för mycket? Kanske.

Den viktigaste frågan i det läget, som man bör ställa sig är, hur riskbenägen är jag? Hur långt ut på plankan är jag beredd att gå, för kärlekens skull?
Jämför era ståndpunkter och är ni bara tillräckligt nära varandra, då bör ni ha en chans till ett underbart liv tillsammans. Hinder på vägen har i dessa sammanhang en tendens att (nästan) lösa sig själv.

Men, om man redan stängt dörren, slängt nyckeln i masugnen och först nu insett att man bara smakat på den ljuva honungen, men tyckt att vårskörden nog ändå var bättre, än denna föreslagna höstskörd? Ska man bara fortsätta framåt, skygglappar på och ingen backspegel?!

Som den borne romantiker och optimist som jag är säger jag STOPP OCH BELÄGG! PTROO! Öppna upp de läkta ärren till ett öppet sår igen. Ställ alla frågor som behöver ställas, svara på dem så ärligt du bara kan (tänk dock framåt när du svarar. Om husdjur är det värsta du vet idag, stäng inte dörren för möjligheten, med risk att förlora det bästa du kunde haft).
Om ni efter denna andra sittning ändå kommer fram till att ert initiala beslut ändå var det bästa… Ja, öppna sår kan bli läkta ärr igen, tro mig.
Som en nära vän sa till mig igår: Se på Michael Jackson. Han var fyra år äldre än oss. Man vet aldrig när ens eget nummer kommer upp. Man har bara ett liv – och varför inte försöka att vara lycklig under tiden?

För att kunna vara lycklig med någon annan är det viktigt att man själv mår bra, att man har tron på sig själv och ytterst älskar sig själv, inklusive påstådda fel och brister… Jag är inte där än, men jag är läraktig.

Vissa dagar kan jag till och med säga att det finns en bra liten kille i mig.
Idag är en sådan dag. Jag ÄR en bra liten kille.

dsc00181 2

... till annan ort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s