Zen…

27 juli 2009

Tomhet…
Inga tankar…
Renhet…
Kärlek…
…är underbart, när det fungerar, villkorslöst.

Har prövat delar av eller allt ovan, men endast nått en känsla av uppfyllelse stundtals.
Resten av tiden går åt till att försöka – parallellt med att leva det vanliga livet.

Munkarna offrar mycket för Zen… Är gemene man beredd att gör dessa offer? Offra det vanliga livet, till fördel för själslig ro och kompletthet?

Kan man uppnå Zen i tvåsamhet, eller är Zen den ultimata egoismen, utan de materiella habegären? Kan det verkligen vara värt det? Resten av livet?

Som så mycket annat i det vuxna livet är detta ett val man måste göra själv – ingen annan kan göra det åt dig…

Jag älskar… Någon…har jag nått Zen då?

Eller är Zen att älska sig själv först, före alla andra?
Älskar jag mig själv? Har jag nått Zen? Kanske. Ibland.

Älskar jag Någon bara kanske, ibland också?
Jag vill mena alltid. Hela tiden.

Kanske jag inte vågar älska mig själv, utan projicerar min egenkärlek på Någon, istället för att vända blicken inåt och försöka, våga erkänna att jag älskar mig själv…?

Oj! Det var svårt. Lämnar ämnet för stunden. Men, det tåls att återkommas till. Måste återkommas till.

Tills den dagen det är lika enkelt att erkänna sin egenkärlek, som det är att erkänna…ja, att Livet är bra. För det är det väl? Eller?

Låt våra barn vara våra Zenmästare, för de har ‘vägen’ inom sig från början.
Tills vi uppfostrar bort den och de sedan får spendera resten av sitt liv åt att komma underfund med att vi hade fel och de rätt… Varför?

dsc00232 2

Venezia - Piazza San Marco