Reflektioner…

29 juli 2009

…över det som varit, kunde ha varit och som kommer att vara.

Den första reflektionen man gör, oavsett tempus, är att inget blir som man trodde att det skulle bli. Beroende på utfall är det antingen en positiv överraskning, eller en beskvikelse och det är sällan eller aldrig något man kan göra åt det.

Man kan välja att ägna resten av livet åt att gråta över spilld mjölk, ångra val man gjort under livets gång. Eller, man kan gå vidare i livet och se framåt och tro på att man kommer att få en ljus framtid.

Det sista är självklart lättare sagt än gjort – och troligen kommer man att göra frivilliga eller ofrivilliga avsteg från den valda vägen. Det är helt ok, så länge man har siktet klart för sig och kan komma upp på vägen igen.

Allt detta låter bra och fint, men det finns en hake…. Tänk om de personer som korsar din väg i livet också har en egen plan, som dessutom inkluderar dig?
Det kan ju uppstå tillfälliga, eller permanenta, ‘intressekonflikter’ er emellan som egentligen bara kan få två effekter: antingen får den ena av er två göra avkall på den delen av ‘vägen’ som inkluderar den andre, eller så förlikar man och väljer en gemensam parallell väg, enligt modellen ‘både behålla kakan och äta upp den’. Vilken med en opartisk och oempatisk vy, kan anses vara en något för komplicerad väg, med risk för att krascha innan målsnöret, för att vara en sund lösning.

Då återstår alternativet att någon av parterna ‘viker sig’… Men om ingen vill backa pä sin valda väg?
Ja, då finns ett tråkigt och sällan önskvärt alternativ, nämligen ‘vänta och hoppas på det bästa’, med eventuella tangerande avstämningar…?

August Strindberg kunde inte ha sammanfattat det bättre, när han uttalade de numer bevingade orden: Det är synd om människan!

Annonser