Oändlighet…

24 september 2009

…är ett relativt begrepp.
När du är kär är du övertygad om att er kärlek ska vara i tid och evighet och du omfamnar oändligheten i det.

Om du däremot sitter med ett arbete som du misstrivs med å det grövsta och önskar inget hellre än att dagen ska ta slut… Ja, då kan oändligheten snarare kännas som ett straff än som en belöning.
Tidsbegrepp är därför mycket intressanta tycker jag.
Ju äldre man blir desto fortare går åren, medan när man är ung så tycker man att det tar en evighet innan man blir 18 och får ta körkort eller bli 20 och kan gå på systemet för första gången. Men, som en viss Herr Einstein har sagt, tid är en relativ faktor…
Carpe Diem!

...belöning eller straff?

...belöning eller straff?

Annonser

När skuldkänslan…

22 september 2009

…övergår till stolthet, då växer man som person och självkänslan har befodrats en grad.

Mitt inlägg igår handlade om de skuldkänslor som många gånger uppkommer när man förväntas ställa upp, för det har man ‘alltid’ gjort. När man då säger nej, kommer skuldkänslorna som ett brev på Posten.
Men, när man kommit över skuldkänslan och man rakryggad (nåja…) står för sitt beslut, ja då infinner sig en känsla av nöjdhet och stolthet. Mycket uppbyggande känsla och man inser att det inte var så farligt att säga nej i alla fall.
Denna insikt kan mycket väl leda till att man säger nej fler gånger och till slut har man ändrat ett livsmönster 🙂

Självklart ska man inte sluta hjälpa till, men nu på ens egna villkor.

Gå från att vara ditt egna offer till att vara din egen hjälte, som ställer upp när det verkligen krisar i stället för att stämplas som den som alltid-ställer-upp-oavsett-om-man-behövs-eller-inte.
Man kan mycket väl jämföra det med att bara ropa på hjälp när det är verklig nöd, i stället för att ropa hjälp på skoj, bara för att den ‘nödställde’ vill ha uppmärksamhet.
Till slut kommer ingen, när det är verklig kris.

Så börja med att säg nej mer, du kommer växa inombords och människorna runt omkring dig kommer se denna förändring hos dig och tänka ‘hej, där har vi någon med integritet. Cool!’

Carpe Diem!

Så här känner man sig...

...Stolt och rakryggad

Skuldkänslor…

21 september 2009

…är jobbiga att hantera.

När man tillfrågas om man kan ställa upp och ta över en persons uppgift, med sakliga argument, men med en fin underton som väcker skuldkänslor, typ ‘javisst ställer jag upp’, fastän man inte vill. Lyckas man med konststycket att säga nej, ja då sätts det tunga artilleriet in, för att skruva åt tumskruvarna ännu hårdare, med syftet att övertyga mig om att ‘do the right thing’.

Det finns dock ett alternativ: att hitta någon annan. Det är förstås jobbigare, eftersom denne nye måste tas in från gatan och göras ‘rumsren’ först, för att passa in i gruppen, vilket inte alltid är så lätt.
Sådana här ‘du-ställer-väl-upp, kompis?!’-frågor har en tendens att komma väldigt sent i processen, på gränsen till för sent. Detta för att öka trycket ytterligare på skuldkänslorna.

Detta torde vara en tydlig lektion i att alltid vara ute i god tid, för man vet aldrig vilka överraskningar som lurar runt hörnet. Men, det är alltid lätt att vara efterklok.

Kommer jag falla till föga och tacka ja? Vet ej, hoppas jag lyckas slingra mig ur skuldkänslans grepp… 😮

Carpe Diem!

Skuld i konstens värld...

Skuld i konstens värld...

Hjärnan behöver mat…

17 september 2009

…annars skrumpnar den och går ner på tomgång och utför bara de absolut nödvändigaste uppgifter, där andningen är den viktigaste.

Kreativitet, inspiration, kanske till och med livsglädje är funktioner som hjärnan inte orkar med, om den inte får mat.
Vad för ‘mat’ syftar jag på? Ja, ett arbete som kräver att jag tänker, skapar och utmanar mig själv. Löpande bandets arbetare i all ära, men dessa arbetsuppgifter triggar inte hjärnans centrum för kreativitet direkt. Vad en sådan hjärna saknar på människans jobb, bör den söka efter utanför arbetstid, i kreativa fritidssysslor. Musik, föreningsarbete med mera. Där hjärnan kan få stimuli, där kan den vakna igen och blomstra.

Men, även om man har världens mest kreativa arbete kan hjärnan ändå känna hunger. Det ena skälet kan vara en sund ‘abstinens’ efter mer. Har hjärnan fått smak på stimulins sötma, vill den bara ha mer, så då är det bara att kavla upp ärmarna och mata den!

Den andra orsaken kan vara att hjärnan utsätts för ett störningsmoment, som gör att den ‘ger upp’, trots att den matas proppfull med kreativitet. Ett sådant störningsmoment kan vara en fruktlös relation, där kanske varken hjärna eller kropp får stimuli.
Samtidigt kan en fruktsam och levande relation vara ett mycket gott komplement till en annars monoton och stimulilös arbetsvardag. Det är också viktigt att kontinuerligt mata varandras hjärnor, i en relation, för att hålla den levande på alla plan.

Även i de mest hopplösa situationer, i jobbet eller relationen, kan man alltid hitta ett frö av stimuli – bara man vill…

Fortsätt att leta frön, om du verkligen v-i-l-l…?

Annars är det nog dags att fundera över dina val livet, jobb, relation, mål ”et cetera, et cetera, et cetera…” Carpe Diem!

P.S. ”Hjärnmat” kan ju förstås också likställas med en sund kostföring… vilket är en helt annan diskussion… se denna länk… 😉

Äntligen måndag…

14 september 2009

…är det sällan man kan säga, men idag är det äntligen måndag!
Varför kan man undra, har jag denna plötsliga positiva inställning
till början på en arbetsvecka, långt ifrån helg och avslappning?

Jo, någon gång måste man vända blad och försöka se positivt på saker och ting.
De flesta känner mig säkert redan som en hyffsat positiv person,
men nu är det dags att bli ännu mer positiv… får se hur länge det håller – Wish me luck! 🙂

...Be happy!

...Be happy!

9/11…

11 september 2009

City to Honor 9/11 Victims at Vacant Ground Zero In New York

 

City To Honour 9/11 Victims At Ground Zero

City To Honour 9/11 Victims At Ground Zero

Äntligen fredagsmys…

11 september 2009

…är en sån där irriterande truddelutt som ofrivilligt fastnar på hjärnan och gör sig påmind varje fredag 😮

I jämförelse med många av världens fasor är väl detta ‘problem’ ganska trivialt. För en del instabila människor kan dock något så simpelt som just ‘äntligen fredagsmys’, trigga de mest våldsamma utfall mot sin omgivning, som i proportion till orsaken kan verka extremt.

Men inte för dessa människor… 😮

Det kanske är mer safe att bara önska trevlig helg och samtidigt hoppas på bättre väder, så att Sveriges enda astronaut (och kosmonaut dessutom) kan återvända till Moder Jord, så vi kollektivt kan glädja oss åt hans bedrifter. Heja Christer!

Ansvar och driv…

10 september 2009

…är ju egenskaper man förväntar sig av personer i chefspositioner, men även på den nivån är nonchalansen och ‘orka’-attityden utbredd, vilket är skrämmande!

Om ett bolag blöder finansiellt så förväntar man sig ett helt annat engagemang från Top Management, än vad som är verklighet i vissa fall.

Om man som grädde på moset har en jätteaffär på gång, vilken man är mycket nära att missa, på grund av teknikaliteter och då inte gör allt vad som står i ens makt för att rädda hem affären… Ja, då blir man verkligen mörkrädd!

Kan detta agerande dölja en dold agenda?
Kan syftet vara att ‘sänka skeppet’ och fly tillsammans med kvinnor och barn? I stället för att vara den siste som lämnar skeppet, som det anstår en värdig kapten!

Kan det återigen vara ett lysande exempel på den yngre generationens slappa och likgiltiga attityd? I så fall jag inte vara på det skeppet.

Det är som att komma från framtiden och åka tillbaka till Titanic och ta jobb, med vetskapen om dess öde.
Hyffsat självdestruktivt med andra ord 😮

I stället är det upp till säljare med ett jävlar anamma, att kavla upp ärmarna och kämpa tills ögonen blöder, för att rädda hem affären! Skulle affären gå en ur händerna, då vet man,
med hedern i behåll, att man gjort allt man kunnat, under rådande omständigheter.

Heder…?
Ytterligare ett ord som verkar vara utsuddat från den nya generationens ordförråd. På vår bekostnad.

Man kan inte hoppas på att chefen ifråga får lämna sin post omgående, för han backas upp av sina generationslikar…
Snacka om Kalle Anka-företagande…!

...Va? Måste jag jobba...?

...Va? Måste jag jobba...?

Klamydiamåndagen…

09 september 2009

…den 14 september!

Visst, jag säger inget om det, egentligen, men seriöst?!
Vart tog det personliga initiativet vägen?
Måste man ha en speciell dag för Klamydia?
Är man i riskzonen går man ju och testar sig ändå! Eller?

Hade sossarnas PR-byrå varit lite vakna så hade de kunnat ha ytterligare ett musikjippo i Kungsan, med Mona Sahlin i spetsen, deklarerandes att de går till val med en ‘nollvision’ vad gäller klamydia!

Vilka icketänkande zombies av den svenska befolkningen går på den här smörjan som sossarna häller över oss? Ehh… Jag verkar redan sagt vilka… De icketänkande zombies som vill leva i den vadderade illusion som ‘de’ vill att vi ska stanna kvar i… Tryggt och mysigt.
Lite som The Matrix, innan Neo dök upp och spräckte illusionen och fick folket att vakna.

Vem kan axla Neos mantel i Sverige? Reinfeldt? Nja, han försöker, men den tröga massan kämpar emot… ‘jag vill inte vakna!… Var är min napp, mamma Mona?‘. Men, det hade varit många före Neo som försökte, innan den rätte kom. Kanske Reinfeldt får en chans till, lagom till att finanskrisen börjar klinga av.
Vi får se. Annars är alternativet att vi får somna om, fyra år, i vår trygghetskokong, tills någon väcker oss igen…

Till dess vi vet, kan vi väl passa på att införa Analsextisdag, HIV-onsdag, Slickdukstorsdag och S&M-fredag. Sedan har vi helgen på oss att utsätta oss för alla de faror som rättfärdigar införandet av alla dessa dagar – finansierade med skattemedel – skattemedel som kunnat använts till att forska fram botemedel mot Klamydia, HIV med mera…
Länge leve den Svenska Modellen! 😮

P.S. De har till och med skapat ”Klamydiasången”!…
Kanske dags för en ”Absolute V.D.”…?
[LÄS: V.D. = Venerial Desease = könssjukdom]

14 september 2009

14 september 2009

Nonchalans…

08 september 2009

…är ordet för dagen.
Ord som, hyffs, artig och respekt, har blivit omoderna både som använt praktiskt i språket och som daglig handling.
Jag är 46 år, men känner mig som 97 år när talar om dessa begrepp, för ingen verkar bry sig… Nonchalans!
För en tid sedan hade jag en ‘diskussion’ med en 16-årig grabb, som var gäst på en fest hos granndottern. Initialt handlade det om att de var högljudda och fimpade på vår tomt (vi bor i radhus). Det hela trappades upp till att inblandning av polisen kom på tal. Då sa denna kille, ‘vadå?! Jag är ju inte straffmyndig, så då spelar det ju ingen roll!’… Ganska snabbt dog vår ‘dialog’ efter det, men inte förrän jag åtminstone fått säga att hans ålder inte har något med ansvar och respekt att göra… Jag talade förstås för döva öron.
Vad det kokar ner till är avsaknad av uppfostran och att ha en förebild att se upp till. En förebild som har starkare genomslagskraft än ‘Benny och de stora grabbarna’.

Denna 16-åriga kille kunde mycket väl vara min son (jag har själv en 13-årig dotter, så jag är inte bara teoretiker i ämnet…) och han hade definitivt inte kommit långt med den attityden i min familj. Men, kan det vara så att nonchalansen är utbredd även bland dessa tonåringars föräldrar? Som inte sätter gränser, visar tydligt på orsak-verkan-effekten. Men, som samtidigt visar att man som förälder är den trygghet och kärlek tonåringen behöver, när denne är sårbar och behöver stöd.

Där kanske vi har kärnan! Barnen av idag får för mycket regler och bannor, men ingen kärlek, utan ‘uppfostras’ enligt metoden klara-dig-själv. Inte undra på att resultaten blir som de blir… En förlorad generation. Som dessutom ska ta hand om oss äldre, när vi blir ännu äldre…?
Not! Orka… Counter Strike Online rules! Det är den prioriteringsverklighet de lever i. Som alltid drar jag inte alla över samma kam…

Avslutningsvis vill jag bara ge ett bildexempel på den vardagliga nonchalans som är så utbredd i samhället idag, när risken för upptäckt är minimal… Orka!?… Eller?

dsc00320 2

...det är ju någon "annan" som tar hand om det!